|
"HUR SJUTTON SKALL VI FÅ UPP TEMPOT" är som bekant den fråga som tynger alla oss utövare av den förnämliga rallysporten. Svaren varierar med allt från bilbyte, motortrimning och väghållningsförbättring till ett sunt leverne med konditionshöjande träning. Team Tom Hansson Rally tycker sig ha följt alla goda råd men konstaterar dystert att sträcktiderna fortfarande måste kapas med rätt många procent innan vi får godkänt. Vad göra? Det som återstår är att följa det kanske viktigaste tipset av dem alla: "TÄVLA OFTARE". Med vintern för dörren och första tävlingen i Sverigeserien redan i slutet av januari gällde det att så fort som möjligt hitta en genuin vintertävling. Jämtlands MK:s Nuttevalsen med 6 mil SS redan på luciadagen blev lösningen
Läste inbjudan slarvigt och fick för mig att tävlingen var onotad så sonen och rallynovisen Kim fick chansen att utrustad med en PR-licens sitta i högerstolen för att få en inblick i vad farsan roar sig med. Väl anmälda upptäckte jag att vi förmodligen var de enda som skulle åka onotat då tävlingen tydligen var notad. Bra! Då hade vi något att skylla eventuella motgångar på.
En stor fördel var att arrangemanget gick av stapeln vid depå GRANDE:s anläggning i Rissna. Där fanns möjlighet att deltaga i en välorganiserad träning på olika vägar dagen innan tävlingen. Några andra fördelar med att bo i den före detta folkskola som är Pål Grandes högkvarter:
- Tillgång till mekargarage för diverse justeringar efter träningen.
- Bilarna i stort förvaringsgarage under natten inför tävlingen.
- Tävlingsanmälan i korridoren utanför det ombyggda klassrum där vi hade vårt sovbås.
- Besiktning på skolgåden.
- Rejäl grötfrukost samt lunch och middag av samma höga klasss.
Uppfärden på torsdag kväll blev problematisk. Racern var som vanligt lastad långt fram på släpet för att få lugn gång. Nackdelen med detta visade sig på den smala, hala och backiga vägen från Ljusdal till Ånge. Framhjulen på vår framhjulsdrivna dragbil började spinna så fort motlutet överskred 1 grad. Taktiken blev att elda på i nedförsbackarna och hoppas att farten räckte för att ta oss över nästa krön. Efter några svettiga motbackar där vi så när blev stående flyttade vi racern så långt bak det gick på släpet och fyllde bagageutrymmet med diverse bensindunkar och annat tungt. Nu fick vi grepp men ekipaget blev så slingrigt att endast ett frenetiskt rattvridande hindrade det från att vika sig. Följden blev att vi fick puttra fram i knapp styrfart och anlände till Rissna först frampå småtimmarna.
Efter några få timmar i våningssängen var det dags för rejäl frukost och avfärd till träningssträckorna. Temperaturen låg på minus tio grader och frågan var om racern skulle starta efter den först blöta och sedan kalla uppfärden. Spänningen var extra hög då jag inför senaste uppgraderingsbesöket hos Lasse trots friskt batteri fått släpa igång bilen. Tack och lov hade Lasse som vanligt löst problemet och den smällde igång direkt.
Vi var fem bilar som delade på tre vändsträckor vilka utgick från samma punkt. Med andra ord dukat för en riktigt effektiv träning. Enda problemet var att bara telefoner med Telias abonnemang gick att använda. I brist på sådana blev instruktionen att köra tillbaks i krypfart om vi av någon anledning blivit stående på sträckan. Något otrevligt högfartsmöte ville inte bärgningsbilen råka ut för.
Vi fick äran att följa instruktionen redan vid första försöket. Inte pga någon avåkning utan för att vi lyckades missa målskyltarna som stod uppställda vid sträckans enda vändplats. I stället fortsatte vi glatt i några kilometer tills vi nådde den bil som stod på tvären och hindrade infart. Något konfunderade insåg vi att det fanns två möjligheter att ta sig därifrån. Antingen backa i ett antal kilometer eller försöka vända. Vi satsade på det andra alternativet och efter en halvhjärtad handbromssväng, mycket backande ock rattvridande kom vi runt utan att fastna.
Efter träningen genomfördes den obligatoriska kontrollen av att allt fortfarande var OK. Vid inspektionen av bagaget visade det sig innehålla två fyllda bensindunkar och tre reservhjul. Någon (oklart vem) hade inte tömt efter uppresan.
Vad gäller själva tävlingen var mitt handlingsutrymme starkt begränsat av det direktiv som utgått från regeringen. Med en antydan om att detta kunde leda till kabinettsfråga hade jag fått inpräntat i mig att min körning på intet sätt fick äventyra säkerheten med tanke på det värdefulla innehållet i högerstolen. När jag dessutom inte vägleddes av några noter blev resultatet att kurvorna attackerades i ett blygsamt tempo. Tror ändå att tävlingen gav en hel del då det lösa snöunderlaget (ingen is) gjorde att bilen var betydligt oroligare än på grus. Efter några sträckor vande jag mig vid detta och insåg att man faktiskt oftast blir kvar på vägen även om bilen känns som om den vill leva sitt eget liv.
Vid pausen efter det första varvets tre sträckor låg vi klart efter två av våra fem medtävlare men ungefär lika med två andra. Den femtes resultat hade inte kommit upp. När det sen visade sig på andra varvet att gruset krupit fram och förbättrat greppet började vi trots regeringsdirektivet att ta i en smula. Sonen, som tidigare än jag såg när vänsterkurvorna tog slut, fick i uppgift att ropa när jag kunde gå på gasen. Samarbetet fungerade någorlunda och vi lyckades öka farten tillräckligt för att tvåla till de två kombattanter vi tidigare låg jämsides med. Resultatet blev en tredjplats vilket vi var mycket nöjda med.
Vi avrundar med Kims kommentar efter att ha fått prova på rattvridandet på träningssträckan: "Riktigt roligt men svårt och ganska läskigt att riskera en krasch med farsans ögonsten".
In-Car filmer:
Resultatlista |
