Ytterst tveksamt om det blir något reportage från Bergslagen. En stor sten i vägens kant har svårt sargat både bilens framvagn och besättningens mentala hälsa. Vill dock passa på att framföra ett stort tack till Tommy Ohlsson och Joel Hjelm (Skepptuna MK) och deras servicekillar. Utan dem hade vi blivit kvar i den kalla skogen. Dessutom tackar vi Marcus Kallin och Helena Bengtsson (Säffle MC) som tappert stannade kvar i mörkret för att hjälpa till att knuffa när vårt släp efter diverse strul äntligen hittat fram.
Ovanstående stycke författades vid hemkomst mitt i natten av en skribent som gått ner för räkning. När nu några dagar förflutit sedan smällen är han uppe i knästående och tror sig om att kunna fortsätta kampen. Innan vi går in på detaljerna från äventyret i Bergslagens djupa skogar har vi lovat våra vänner älgarna att få framföra sin åsikt om kraven på bullerbegränsning för våra rallybilar. Bakgrunden är att bilarnas ljudvolym ej tillåts överskrida 100 decibel vid 4500 varv. Tanken med detta är förmodligen att rallyekipagen inte skall störa de som vistas vid eller trafikerar transportsträckorna. Uppsåtet är naturligtvis lovvärt men har tyvärr en säkerhetsmässig baksida. Innan vi går in på den vågar vi även påstå att regeln i fråga sällan fyller någon funktion då rallybilarna på transportsträckorna puttrar fram med låga varv på hög växel. En av poängerna med rally är att man med råge får sin farthunger stillad på specialsträckorna och därför inte är det minsta motiverad att köra fort på allmänna vägar.
För markören över bilden för att kunna lyssna på älgarna.
Älgarna demonstrerar
Älgarna har fått nog
Älgarna vill ha trygghet
här i sin egen skog
Nu över till decibelregelns allvarliga konsekvenser för säkerheten vid specialsträckorna. Det är här skogens konungar har framfört sitt vid närmare eftertanke självklara krav: DET MÅSTE HÖRAS NÄR EN RALLYBIL NÄRMAR SIG! Oftast står älgarna och även den mänskliga delen av publiken förståndigt placerad på säkra platser bredvid vägen. Understundom måste man dock lämna dessa platser. Ett exempel kan vara när ett ekipage fastnat i vägkanten och behöver hjälp. I dessa lägen är det naturligtvis viktigt att alla i god tid hör när nästa bil närmar sig. Älgarna poängterar även att problemet accentueras nu under vintern då snövallarna dämpar det redan låga ljudet och dessutom försvårar för publiken att ta sig fram bredvid vägen. Vid sin stora säkerhetskonferens har älgarna därför enhälligt slagit fast att decibelregeln måste ändras.
Uppdukning av service i -25 grader.
Klassikern Bergslagsrallyt med start och mål i Kopparberg kördes för 40:e gången och bjöd på ett riktigt mandomsprov med tre specialsträckor där ingen var under 26 km. Fränt! Anmälan och besiktning avklarades på fredag kväll. I brist på sevicepersonal blev det tidig väckning i Åparkens vandrarhem för 2,5 mils färd till serviceplatsen i Bredsjö. Därefter åter till Kopparberg i rallybilen. Naturligtvis var just den vägsträckan helt snöfri. Inte roligt med spikdäcken.
Efter köttbullar och fika var det då dags att för start och transport ut till SS1. Färden som kunde blivit en behaglig naturupplevelse på en slingrande skogsväg blev i stället ett nervöst inferno. Orsaken var den Volvo V70 framför oss som gled fram i förståndigt lågt tempo på den hala vägen. Tyvärr visade chauffören inte minsta tecken på att släppa om den karavan av rallybilar som så småningom bildades. Måste erkänna att när ankomsttiden till specialsträckan närmade sig med stormsteg uttalade vi vissa förklenande omdömen av typen "d....a idiot" om chauffören i fråga.
Väl framme slog jag personligt hastighetsrekord i krånglet som skall klaras av innan incheckning: "Upp med framdörren, hoppa ur bilen, upp med bakdörren, fram med hjälm och HANS-skydd, på med detta, spänn hakremmen, stäng bakdörren, sparka av snön från skorna, ner i stolen, stäng framdörren (mycket viktigt att detta sker innan bältena är på plats, gissa varför), på med bälten och handskar och koppla in Intercom". 30 sekunder blankt och vi gled in i kontrollen med 15 sekunder till godo.
De djupa spåren vid starten indikerade att vägen inte var i bästa skick. Farhågorna var dock överdrivna. Vägen var hyfsad. Det var endast på de långa rakorna där farten skruvades upp som vi hade önskat ett planare underlag. När bilen hoppade och vandrade lite hit och dit förekom det förmodligen ett och annat gassläpp redan långt innan bromspunkten var nådd. Tyckte ändå att vi tog i rätt bra även om sträckans längd gjorde det svårt att fokusera till 100 % hela tiden.
Olyckligtvis körde vi med total radiotystnad under någon minut just där vägen var som finast och tappade förmodligen en hel del. Som genom ett under lyckades Bosse hitta tillbaks i noterna trots avsaknaden av vägbyten och får därmed klart godkänt.
Redan några kilometer in på SS2 tog det roliga slut. Bosse hade som vanligt order om att dubblera siffrorna när det gick för långsamt. I den "vänster tvåa i höger tvåa" som väntade skulle han således läsa "vänster fyra och höger fyra". Nu råkade han räkna fel så det blev "vänster FEM och höger fyra". Kanske något i överkant men hade säkert gått bra om inte den f........e stenen legat på lur och slagit sönder hjulupphängningen. Det visade sig sedan att många lyckats träffa den. Tror att vi var totalt 8 bilar som parkerade vid vägkanten. Så här i efterhand kan man kanske tycka att av alla de trianglar som placerades ut borde en ha ställts över stenen.
Stenen
Själva tänkte vi inte så långt utan ägnade oss åt intensiv snöskottning för att få bilen längre ut från vägen. Förhoppningsvis har vi samt övriga olyckskamrater och de som läser detta lärt sig något som kan vara till nytta när trianglarna skall hanteras vid nästa stenkontakt.
Tight!
Missödet medförde ett logistiskt problem som inte var helt trivialt. Vi befann oss någonstans inne i Dalarnas urskog med en bil som inte gick att köra. En knapp mil söderut stod vår obemannade servicebil och ytterligare 2,5 mil bort var släpet snyggt parkerat vid vårt kära vandrarhem. Vad göra? Lösningen kom när Team Tommy Ohlsson blev varse vårt prekära läge. Med orden "Säg åt honom vad han skall göra så gör han det" överlämnades en telefon med en av deras servicekillar i andra ändan. Först var tanken att be honom att med vår servicebil hämta släpet men den knastriga telefonförbindelsen medgav inga detaljerade vägbeskrivningar.
Besättningarna visar glada miner trots den trista stenen.
Jag fick i alla fall fram hur servicebilen såg ut och var den stod. Efter att ha hittat bilen lyckades han ställa sig först i kön av hjälpande ekipage. När räddningskolonnen väl anlände (släpptes in först en hel timme efter sista tävlingsbil, suck och stön) hade jag därmed fri väg att köra sträckan ut och hämta släpet. Lyckligtvis fanns det en så kallad "räddningsväg" efter halva sträckan så jag slapp köra två mil i hjulspåren med min sänkta SAAB 900 Turbo som är rätt trevlig på asfalt men inte alls trivdes i skogen. Några timmar senare hade jag klarat av att i mörkret hitta tillbaks till olycksplatsen. Som nämndes i inledningen väntade där en heroisk knuffarskara.
Usch och fy!
Trots låst framhjul befann sig bilen snart nog fast förankrad på släpet och vi styrde kosan till Kopparberg där vagnboken hämtades i ett sekreteriat som just släcktes ned. Vid midnatt var Bosse avlevererad i Huddinge, släpet uppbackat på gårdsplanen och undertecknad kunde slå sig ner i favoritfåtöljen, hälla upp en stadig och konstatera att Lasse har rätt när han hävdar att "INGEN BLIR KVAR I SKOGEN".
