Dags för tredje deltävlingen i Stockholms DM. Gotlands MS BK dukade upp med hela 93 km specialsträckor. Upplägget var deras traditionella med några inledande sträckor på fredag kväll. Resultatet där bestämde lördagens startordning där snabbaste ekipage startade först. Som en extra bonus för oss i Volvo Original fick vi gå ut före det övriga startfältet.
I vår klass VOC Elit (A och B förare) var det tolv startande. Efteranmälde Fredrik Menck från SMK Motala (vinnare i Sverigeserien 2005 och 2006) var den givne favoriten. Dessutom hade klubbkompisen Stefan Edlund varnat oss för snabbe gotlänningen Micke Larsson. Lyckligtvis krigade ingen av dessa om poängen i Stockholms DM. Det skulle dock visa sig att det fanns ett antal snabba stockholmare också. Mer om det längre ner.
Duggregn och 3 grader när vi bordar färjan på fredag. Kul!
Efter det relativt flitiga vintertävlandet var självförtroendet på topp och vi räknade vi med att kunna hålla ett konkurrenskraftigt tempo. Utan att annonsera det officiellt var faktiskt vår plan att redan på fredagens två sträckor ta i lite extra och förhoppningsvis chocka våra kära medtävlare. Resultatet blev tyvärr det motsatta, Redan efter några hundra meter hamnade chauffören själv i ett så svårt chocktillstånd att rallykarriären kändes som ett avslutat kapitel. Bara någon timme senare var märkligt nog humöret åter på topp och tankarna cirklade runt eventulla förbättringar av bromsar och annat för att få upp farten ytterligare inför kommande tävlingar. Då den psykologiskt intresserade läsaren förmodligen undrar vilka mekanismer som orsakade denna mentala berg- och dalbana kommer här en detaljerad beskrivning av skeendet.
Anders Spjuth och hans kartis Bo Klerne njuter av den sol som dök upp lagom till att anmälan och besiktning var avklarad.
Det hela inleddes med valet av däck. Skulle vi ta de med hyfsat mönster eller spara dessa och nöja oss med de halvdåliga? Enligt expertisen är det numera den avancerade gummiblandningen och inte mönstret som håller kvar bilen på vägen och så länge man inte kör i lera spelar mönstret således ingen större roll. På Gotlands sandjord borde risken för lera vara minimal så andra sorteringen kändes som ett självklart val. Glada i hågen styrde vi ut mot den 13 km långa SS1 men redan när vi rullade fram till startfållan började osäkerheten sprida sig i sinnet. Dagens regnvatten hade nämligen inte försvunit ner i den gotländska sandjorden utan glänste hånfullt i motljuset på den LERIGA vägen.
5, 4, 3, 2, 1 KÖÖÖR!
Leran var glömd och nu skulle det köras bil som aldrig förr. Då dök nästa problem upp. Det var rätt sent på kvällen men solen var fortfarande uppe och vi hade den rakt framför oss. Plötligt försvann vägen och det enda som syntes var att vindrutan omväxlande var mjölkvit och svart. "Varför nappade jag inte på Glasmästarns erbjudande om att byta ruta" flög genom huvudet samtidigt som Bosse sa "höger tvåa". Jag la om och tog sen returen på tvären in i en lerig "vänster två minus". Tankar i stil med "Detta är för svårt. Detta kan vara farligt. Jag klarar inte detta." bosatte sig i hjärnkontoret och ledde senare till helt onödiga stopp i två vägbyten.
En intressant detalj här är att man lagt starten två svängar för tidigt. Den första vänster-högern finns inte i noterna.
Bosse höll dock huvudet kallt, satte sina noter och försökte få upp mitt humör med omväxlande tröstande och roliga kommentarer. Vi nådde så småningom sträckmålet i fysiskt oskadat skick även om undertecknad var ett mentalt vrak. Andra sträckan på 5 km var betydligt enklare, körningen stämde hyfsat och självförtroendet började så sakteliga att återvända även om det kändes som vi tappat så mycket på ettan att vi inte var med längre. Döm om vår förvåning när vi vid dagens målgång fick beröm för bra körning av ingen mindre än självaste Dick Larsson (Välkänd snabbåkare från Rasbo MK som för dagen agerade servicekille. Har övertagit min 240:a och redan vunnit ett antal tävlingar med den.). Det visade sig att vi låg på tredje plats i VOC Elit. Tydligen hade Bosse rätt när han hävdade att även konkurrenterna borde haft problem i leran och motljuset.
Läsaren ombedes nu att skärpa sitt sinne och studera kommande rader med en öppen och receptiv inställning. Nu kommer nämligen sens moralen av ovanstående tilldragelser att levereras. I sin osminkade uppriktighet kan den kanske upplevas som motbjudande men för de som lyckas ta den till sig kan den få avstannade rallykarriärer att åter skjuta fart:
Hur många gånger har man inte lyssnat på diverse förklaringar till långsamma sträcktider (fel lufttryck, fel däckstyp, motorn varvar inte ur, framvagnen står fel osv osv)? Medan man med milt överseende artigt lyssnar på detta tänker man ungefär så här: "Ja, ja, ja. Det där tror jag så mycket jag vill på. Vore det inte smartare att försöka hitta dina egna brister och försöka åtgärda dem?". Men där har man fel. Det viktigaste för att kunna forsa fram i maxtempo är att man tror på sig själv. Med andra ord får man aldrig ens misstänka att dåliga tider beror på chauffören själv. Det är således helt korrekt att alltid hitta yttre omsändigheter när tiderna inte är tillfredställande. Med den inställningen hade jag själv skyllt på sol, vindruta, däck och lera i stället för att omgående säcka ihop mentalt på första sträckan. Detta i sin tur hade givit färre misstag och bättre tid. Vill man bli en framgångsrik rallyförare SKALL MAN ALLTID SKYLLA DÅLIGA STRÄCKTIDER PÅ NÅGOT ANNAT ÄN EN SJÄLV.
Från vänster på pallen: Lars-Olof Persson, Ulrik Fredriksson, Kim Göransson, Fredrik Menck, Tom Hansson och Bo Lindgren
Den andra dagen blev riktigt rolig. Inget motljus och ingen lera störde körningen. Vi var ett stort gäng som hade hyfsad koll på varandras sträcktider och turades om att vinna eller tappa några få sekunder. När dammet lagt sig visade det sig att vi lyckats behålla vår tredje plats i VOC-Elit med minsta möjliga marginal: 3,9 sekunder före ovan nämnde Micke Larsson efter 9,3 mils körning som varade i drygt en timme och sju minuter. Han i sin tur var 1,5 sekunder före Peter Ärleskog (Emådalens MK). Överlägsen vinnare blev som väntat A-föraren Fredrik Menck och på andra plats kom A-föraren Ulrik Fredriksson (Haninge MK). Bäste B-förare innebar ett stycke erövrad uppflyttningspoäng ("bara" 4 kvar) till A-förare. Knappast något man trodde var möjligt när vi kom tvärsist i comeback-debuten hösten 2006 i CRAMO-sprinten.
Klubbkompisen Christopher Tottie vann C-förarklassen och slog oss med 12 sekunder. Grattis! Innebar att vi kom trea i DM efter Ulrik och Christopher.
Som alla inser var det en nöjd besättning som som tog färjan hem på söndag eftermiddag.
