Fjärde deltävlingen i Stockholms DM stod för dörren. Vi låg på tredje plats och känslan var att vårt nuvarande tempo måste skruvas upp några snäpp för att nå målsättningen att stå högst på pallen när säsongen är till ända. Hur skulle då detta gå till? Vi måste helt enkelt hitta våra brister och åtgärda dem. Som första steg i denna process beslutades om en grundlig och förutsättningslös utredning av våra roller i rallyverksamheten. Hela teamet har därför spenderat en avsevärd tid i rallyfilosofiska hörnan och efter diger tankemöda producerat följande betraktelse:
Då de flesta tävlingar är notade måste analysen delas upp i två avsnitt där förarens och notläsarens utmaningar och utvecklingssteg behandlas separat.
Föraren
Den första fasen kännetecknas av extremt låg fart kombinerat med hög känsla av osäkerhet. Märkliga spårval, felaktiga bromspunkter, dålig vägkänsla och annat elände leder till att framfarten trots den låga hastigheten upplevs som mycket äventyrlig. Då den nybakade föraren naturligtvis påbörjat sitt rallyprojekt i tron att han/hon är en talangfull chaufför är detta mycket frustrerande och kan leda till allvarsamma funderingar om ett och annat. Det positiva med denna fas är att föraren inser att resan inte varit optimal vilket mildrar chocken när man vid resultattavlan måste söka sig till den lägsta delen för att finna sitt namn.
Här har det börja hända saker. Känslan för hur ratt och pedaler skall behandlas har ökat, bilen går ungefär dit som önskas och farten känns riktigt anständig. Med högburet huvud skyndar man till resultattavlan bara för att åter igen finna sitt namn traumatiskt långt ner. Det är nu den mentala stykan sätts på hårda prov. Med stor envishet kan dock den som härdar ut så småningom nå den stora rallylyckan på tredje nivån.
Det intressanta nu är att fast det börjar gå riktigt fort upplevs farten inte längre som hög. Man har helt enkelt börjat vänja sig vid tempot och letar i stället hela tiden efter möjligheter att öka detta genom djärvare spårval, bestämda inbromsningar, tidigare gaspådrag och andra detaljer. Sakta men säkert börjar man klättra uppåt i resultatlistorna och rallysatsningen känns plötsligt som den är värd varenda krona.
Här skiner rutinen igenom. I stället för att i sista sekund köpa svindyra flaskor på macken tankas dessa i förväg med budgetvatten från Willys.
Notläsaren
Inledningsfasen är brutalt beklämmande. Codrivern tappar omgående bort sig i noterna och hittar inte tillbaks. Understundom kan ett tursamt placerat vägbyte hjälpa en att hitta rätt i virrvarret av noter men glädjen över detta blir sällan långvarig. I denna fas kan vi urskilja två typer av notläsare. Dels har vi den farliga kategorin som inte inser sitt misstag utan fortsätter att spruta ur sig felaktiga vägbeskrivningar. Mycken bedrövelse har orsakats av denna anledning. Den andra typen inser snabbt att inget stämmer, meddelar detta och gör sen ingen nytta men heller ingen skada.
Nu hänger vi oftast med i noterna och vid de sällsynta tillfällen vi tappar bort oss hittar vi oftast tillbaks omgående. Problemet här är att föraren inte har särskilt stor glädje av detta då noterna oftast levereras någon eller några sekunder för sent.
Här börjar det likna något. Noterna expedieras i exakt rätt tidpunkt (= längre fram ju fortare det går). Övertygad om att svårigheter kommer att meddelas i tillräckligt (men inte överdrivet) god tid vågar nu föraren hålla en dödsföraktande fart över krön och genom skymda kurvor.
Förare med notläsare som nått denna nästan himmelska höjd kan skatta sig lyckliga. Inte nog med att noterna levereras på rätt tiondel. Svårare kurvor accentueras dessutom genom att de betonas extra kraftigt. Ytterligare en finess är att codrivern anpassar sig efter förarens olika egenheter. Exempelvis har Bosse insett att undertecknad är utrustad med ett något sviktande närminne och efter att ha läst noten "krön 80 höger 2-" vet han att jag troligtvis bara kommer ihåg "krön" och efter det en "h2-". För att inte tappa tempo med onödig inbromsning redan på krönet upprepar han när krönet närmar sig "krön 80 h2-" med betoning på 80. Små finesser som kapar sekunder i slutändan.
Pga tidsbrist hann inte teamet längre än till analysfasen så slutsatser och farthöjande rekommendationer fick anstå. I brist på sådana beslutade vi att själva följa det råd vi så generöst brukar förära våra konkurrenter: Ta i som bara den!
Tävlingsgnistan dämpades dock något då vädergudarna med ett intensivt regnande än en gång straffade oss för att vi snålat och inte inhandlat nya däck. Dramatiken skruvades sen upp redan när servicebilen så när fastnade i lervällingen på den anvisade ängen för släpparkering. Hur vi efter tävlingen skulle kunna ta oss därifrån med släpet föredrog vi att inte ens tänka på.
Kosten är viktig sägs det. Tiondelar kapas genom att ersätta servicepausens hamburgare med pasta, skinka, ost och sparris.
Utan att själv förstå det gjorde jag lyckligtvis redan innan start ett taktiskt genidrag som ledde till teamets första sträckseger i modern tid. Läsaren ombedes nu att skärpa uppmärksamheten då denna enkla och effektiva metod i enlighet med teamets generösa informationspolicy härmed släpps till offentligheten:
"Placera alltid en närstående (i detta fall sonen Kim) i de första kurvorna på första specialsträckan".
Den psykologiska injektionen inför sträckan blir oerhört påtaglig vilket vid närmare eftertanke är rätt självklart. Vem kan fegköra när man har chansen att imponera på sin egen avkomma. Resultatet blev en attack som inte ens Sebastian Loeb skulle skämts för. När väl sonen var passerad inträffade själva huvudpoängen med detta upplägg. Chauffören insåg att det gick att hålla sig kvar på vägen i detta hysteriska tempo, tyckte dessutom att det var fränt och fortsatte därför sträckan ut i samma stil (kan beskådas här). I kön inför nästa sträcka fick vi bekräftat att sensationen var ett faktum. Trots att det bland våra elva motståndare fanns storheter som Robert Nordin (MK Rimo, för närvarande tvåa i Sverigeserien) hade vi alla efter oss.
Första kurvan SS1
Sorgligt nog gick ridån ner redan på nästa sträcka där vi tappade hela 18 sekunder på de snabbaste. Orsaken till detta är fortfarande under utredning men här följer några uppslagsändar:
Året innan hade vi kört sträckan åt andra hållet och kom ihåg att avslutningen (= inledningen denna gång) var mycket knepig med konstiga hårnålar på en upphöjd väg med stenfyllda diken
Vänliga människor varnade oss för ett extra besvärligt ställe som skördat flera offer
Precis innan vi skulle starta meddelade startern att en avkörd bil stod dumt "någonstans" i början
Mycket riktigt stod stackars klubbkompisen Robin Nyberg i ett krondike redan efter några hundra meter
Planen var att smyga igenom inledningen för att sen återgå till den frejdiga körstilen. Tydligen var det negativa informationsflödet mer än vad föraren tålde vilket resulterade i att smygandet höll i sig hela sträckan. Märkligt nog kom vi igen redan på den korta tredje sträckan där vi kom tvåa.
Regnandet övergick till skyfall lagom till att vi körde in för service. Ber att få framföra ett tack till Lasse Lindqvists proffsiga servicekillar Walter "Glasmästarn" Olofsson och Anders "Lövet" Lövmark som klafsade omkring i vattenpölarna runt vår bil, tankade och bytte hjul medan besättningen avnjöt sin pasta.
Glada nunor då vädret bättrat sig inför starten på SS5. Från vänster: Stefan Edlund, Walter Olofsson, Erik Lindqvist, Anders Lövmark, Lasse Lindqvist och Bosse Lindgren.
Inspirerade av tempot på tredje sträckan var planen att dräpa till med en kanontid på den 9 km långa fjärde sträckan. Detta gick om intet då den visade sig vara så hal att undertecknad inte kände sig helt bekväm bakom ratten vilket resulterade i ett avvaktande tempo och en fjärde plats. Sista sträckan var en förkortad version av den första. Beklagligt nog hade kameran lagt av då vi än en gång fick till en tokbra tid och nu även slog A-förarna. Detta var extra glädjande då vi tidigare allt som oftast drabbas av "Ta det lugnt så vi kommer i mål"-syndromet på avslutande sträckan.
Naturligtvis kom ösregnet igen i samband med lastandet men inte bekymrade det Bosse Solstråle.
Det visade sig att vår körning räckte till en fjärde plats i klassen och en tredje plats i DM där vi precis som på Gotland hade Ulrik Fredriksson (Haninge MK) och klubbkompisen Christopher Tottie före oss. Denna gång var det Tottie som hamnade högst upp. Grattis! Målsättningen att ta hem DM i år börjar med Totties härjningar allt mer likna "mission impossible" men än har vi inte gett slaget förlorat.
Vi kan bara konstatera att Skepptuna MK åter igen lyckats arrangera en bra tävling endast några få mil från rikets huvudstad. Trots det eviga regnandet var vägarna helt OK när vi angrep dem med startnummer 121. Utan att tveka ger vi tävlingsledningen Med Beröm Godkänt.
Glömde nämna att sonen var utrustad med en HD-kamera vilket naturligtvis inte minskade attacklusten. Han fångade även några medtävlare. Dessa filmsnuttar kan nu avnjutas i högupplöst format på YouTube.
