"Näst sista deltävlingen i Stockholms DM skall avgöras på 38 km SS i skogarna runt Eskilstuna och Kungsör. Förutsättningarna är extremt dramatiska vilket kanske bäst illustreras med topp tre ställningen i den aktuella DM-tabellen.
1
Christopher Tottie
Mälaröarnas MK
7
9
11
13
8
48
C-VOC
2
Tom Hansson
Mälaröarnas MK
1
13
9
9
13
45
B-VOC
3
Niklas Karlsson
Värmdö MK
13
11
1
5
11
41
C-VOC
Med två tävlingar kvar är vi endast tre poäng efter ledande Christopher Tottie. Saken blir inte sämre av att en tävling måste räknas bort och medan vi tar bort 1-poängaren från det brutna Bergslagsrallyt måste Tottie räkna bort en 7-poängare. Vid en närmare titt på våra formidabla motståndare framstår tyvärr läget i en något mörkare dager. För att inleda med klubbkompisen Tottie så gjorde han i våras en 27-timmars resa nonstop tur och retur till Boden och blev därmed lycklig ägare till en hemsläpad maxad 940. Farten blev omedelbart minst två klasser högre och vi har numera enorma problem att hålla honom bakom oss. Fyra poäng bakom i tabellen ruvar ett om möjligt ännu värre hot i form av 19 årige talangen Niklas Karlsson. Trots sin ungdom är hans meritlista redan fylld av topplaceringar och vi nöjer oss med att nämna vinsterna i två av Sverigeseriens deltävlingar vilket ger honom en rejäl chans att även vinna totalt i årets Sverigeserie för C-förare.
Hur skall vi kunna hålla dessa herrar bakom oss? Det är tydligt att vi måste ut ur komfortzonen och sätta upp ett betydligt högre tempo än vi tidigare vågat oss på. Detta är naturligtvis lättare sagt än gjort men om vi angriper problemet med all vår analytiska skärpa borde vi kunna hitta en lösning. Vi inleder med att ställa den helt avgörande frågan: "Varför går det inte fortare?" Efter att ha ransakat vårt inre blir det sanningsenliga svaret att vi är rädda för att blåsa av. Tydligen är avåkningsproblematiken en detalj som måste utforskas mer noggrant. Efter att ha studerat 127 avåkningsvideor inklusive våra egna har vi kommit fram till att krascherna i 93,2% av fallen beror på (surprise, surprise) för hög fart. Ett något deprimerande faktum för den som vill höja farten. Men stopp ett tag! Ytterligare analys visade att farten inte är den enda orsaken. Felaktigt spårval fanns med i 91,3% av fallen. Med andra ord är det i de flesta avåkningar kombinationen av knasigt spårval och tokigt tempo som leder till skogs.
Där har vi lösningen. Vi skruvar upp tempot till en skrämmande nivå men försöker samtidigt bevara kylan i hjärnkontoret så att vi klarar att hålla ideallinjen (= håll ut innan svängen men dyk in i tid). Denna taktik kommer förmodligen att ge oss en hel del obehagliga upplevelser men om teorin är korrekt stannar vi kvar på vägen. På lördag får vi svaret."
Då det fanns en viss risk att den farthöjande tekniken som beskrivits i "Uppsnacket" stannar vid att vara just bara snack genomförde vi för säkerhets skull ett antal tempohöjande åtgärder även på hårdvaran. Walter "Glasmästarn" Olofsson hade länge pläderat för att vi borde byta vår repade framruta. Argumentet var att man kör fortare om man ser vägen. Lät lite fjantigt men "åkejrå". Med rutan på plats insåg vi att "Glasmästarn" vet vad han pratar om. Tusen tack!
Nu över till de riktigt radikala förändringarna. För det första har vi sänkt bilens vikt genom att demontera stoppningen på främre burröret.
Vågen visade att vi vann hela 35 gram på den manövern. Den mest avgörande förändringen bestod dock i att vi balanserade om hela bilen.
Genom att flytta trianglarna från framdörrarna till baksätet räknade vi med att bilen nu hade en i det närmaste optimal viktfördelning.
Tyvärr drabbades tävlingsdagen av ett intensivt regnande. Detta fick omedelbart den känslige chauffören på defensiven då han ännu inte lärt sig att uppskatta den förföriska attraktionskraften hos snorhala lervägar. I stället för att enligt den ovan beskrivna teorin sätta upp ett maximalt tempo och genom en kylig inställning hålla sig kvar på vägen med ett perfekt spårval blev verkligheten den motsatta. Tempot blev ytterst blygsamt och den av skräck överhettade hjärnan lyckades med konststycket att sända ut så förvirrade signaler att vi misslyckades både med inbromsning och spårval inför en "höger två minus" redan efter en knapp minut på första sträckan. Resultatet blev en dikesvisit där vi tackar högre makter för att storstenen för en gångs skull lyste med sin frånvaro. Det hela kan beskådas i nedanstående video.
Märkligt nog fick vi trots missödet en sjätteplacering på sträckan. Än mer remarkabelt är att vi erövrade en femte plats på nästa sträcka. Då detta blev vår bästa sträcka lägger vi naturligtvis ut den här nedan. Titta, njut och lär!
Beklagligt nog drabbades vi av ödet att ha dagens rattgigant en minut bakom oss i startfältet. Alla initierade vet att Martin Holmdahl (MK Ran Askersund) är en av rikets förnämsta codrivers men att han dessutom är en vrålsnabb rattvridare tillkännages härmed. Den empatiske läsaren kan säkert tänka sig in i hur skoningslöst detta drabbade oss. Föreställ er att ni på sträcka efter sträcka med svettiga handflator och stirrande blick riskerar bil och hälsa på ett såphalt underlag mellan stenar och tallar. Efter varje sträcka jämför ni sedan tiden med Martins bara för att varje gång få veta att han varit 15-20 sekunder snabbare. Sådant tär hårt på rallyglädjen.
Det var således en stukad rallyförare som med krökt rygg, flackande blick och ett ansträngt leende helt utan förväntningar smög sig in i folkmängden framför resultattavlan. Efter att först endast förstulet vågat snegla på resultaten ökade så småningom intresset då det visade sig att allt inte var så nattsvart. Saken var nämligen den att Martin kört så brutalt fort att vi med en och en halv minut upp till honom ändå lyckats tvåla till nio av tio motståndare i Stockholms DM inklusive ledaren Christopher Tottie. Den ende som tog oss var Niklas Karlsson. Plötsligt kändes rallylivet åter värt att leva och med reservation för eventuell felräkning presenteras som avslutning topp tre i DM med en tävling kvar.
