Det hela startade i början på 60-talet med en VW 1200 på 30 hästkrafter. Den utrustades med extraljus, taksökare samt plåt under motor och framvagn.

Med den kördes ett antal orienteringstävlingar utan större framgång.

Efter en sommar som ölutkörare fanns resurserna för att köpa något häftigare. På den här tiden vann Tom Trana det mesta med sin Volvo PV 544 Sport. När en liknande bil utannonserades av Jan Eneqvist var valet lätt: 110 hästkrafter, diffspärr, 4,56 bakaxel, hasplåt, dubbla stötdämpare fram (afrikabalken), rallystol och varvräknare.

Debuterade i Jämtrallyt men det blev ingen succé. En spännande incident inträffade på klassikern Husås- Andviken. I ett välkänt hopp visste jag att det var rakt så det var full gas som gällde. I samma ögonblick som vi blev viktlösa släckte någon ljuset. Kan garantera att håret stod rätt upp av skräck inne i papphjälmen när vi seglade fram i mörkret. När vi sen landade med ett brak tändes lyckligtvis ljuset. Det visade sig att kartisen (min far Nick) efter oljeinspektion glömt att säkra huven med spaken under instumentbrädan. Tur att huven var upphängd i framkant på den tiden.

I efterföljande tävlingar gick det så småningom bättre och jag avancerade till A-Junior. Har vaga minnen av att bromsarna oftast ställde till problem trots att vi bytte till skivor fram. Fick bra träning på handbromssvängar då kombinationen dubbla stötdämpare och skivbromsar gav bilen en svängdiameter på ungefär 15 meter.

En svag punkt på bilen var de främre rambenen som gradvis vek sig uppåt vilket medförde att bilen så småningom säckade ihop. Utan pengar (pluggade fortfarande) och utan bil kunde jag bara konstatera att rallykarriären var över för tillfället.

Efter ett antal år (1972) blev suget så starkt att en Opel Ascona inhandlades. Med hjälp av min släkting Anders Spjuth som arbetade på GM gjordes den i ordning till en Grupp 1 bil. Kommer ihåg att det fanns två olika nerväxlingar till bakaxeln. Jag valde den värsta medan Anders valde den andra. Något som han senare ångrade.

Körde ett antal tävlingar och tempot ökade gradvis. Avancerade till Senior och gjorde några försök att ta SM-poäng vilket misslyckades och i stället resulterade i två tunga avåkningar. Tyckte aldrig att bilen blev sig riktigt lik efter sista smällen så jag kastade in handduken och ägnade mig fortsättningsvis åt mer ordinära aktiviteter såsom jobbet som datakonsult, familjeliv, utförsåkning och golf.

Som alla initierade rallykännare vet är rallyåkandet mer vanebildande än allt utom möjligen heroin. Suget finns där ständigt och har nu resulterat i att team Tom Hansson Rally har tagit form.